Då är det bestämt... Zicko kommer att flytta ifrån mig efter påsk. Det känns så otroligt tråkigt och jobbigt. Nu har det varit bestämt ett tag så jag börjar smälta det och kan prata om det utan att brista ut i osmickrande gråt, men självklart är det fortfarande jobbigt. Det är nämligen så att Malte är allergisk. Det funkar helt okej kortare perioden men är inte hållbart i längden då det gör honom kroniskt trött och påverkar hans mående överlag (skaffade Zicko innan vi träffades). Från börjar har jag väl inte velat inse läget, men häromveckan träffade han en läkare som konstaterade att det är Zicko som påverkar honom och för hans bästa borde jag göra mig av med honom och i princip sanera lägenheten. När det finns svart på vitt kan man inget annat göra än att acceptera läget...

Först var jag förtvivlad över hur det skulle lösa sig och över att förlora honom, kunde omöjligt tänka mig att sälja honom till en främling. Men efter många om och men kontaktade jag damen som jag köpte honom av och hon var så tillmötesgående och sa först att om det inte löser sig så får han absolut flytta tillbaka till dem permanent. Och nu har hon och hennes man bestämt att de vill ha honom! Vilket är det bästa lösningen och det jag vill. Då får han bo med sin mamma och syster och leka med dem hela dagarna! Det gör hela grejen lättare när jag vet att han till och med får det bättre än nu och jag har fullt förtroende för henne.



Men det kommer bli ett tomt hål efter honom och jag kommer sörja att förlora hans umgänge och stöd. Han har varit med mig genom så mycket och gett mig mer än man kan tänka sig. I två år gjorde han mig sällskap innan vi flyttade in med Malte. Och jag önskar så mycket att Alma skulle fått möjligheten att växa upp med djur omkring sig som är så givande.