Nu tänkte jag försöka att beskriva lite om hur det gick till när lilla Alma kom till världen.

21 juni. Det var tisdag och jag var på min sista träff på MVC. Jag var då åtta dagar över beräknat datum och det blev sagt att om det inte startade av sig själv skulle jag sättas igång tisdagen veckan efter. Sent samma dag började jag få förvärkar, de satte igång kring elva på kvällen och pågick under natten. Malte var hela tiden beredd med klockan för att se hur tätt de kom. Värkarna kom med ungefär tio minuters mellanrum. På onsdagsmorgonen åkte Malte till jobbet som vanligt och jag var lite orolig över att behöva vara hemma själv. När han hade gått skickade jag sms till alla mina närmaste att det nog var en liten bebis på G! Då slutade värkarna... Surt tyckte jag. Kände mig redo. Resten av dagen kom det med ungefär en timmes mellanrum men de var inte speciellt smärtsamma och efter middagen ville Malte ut och springa så jag följde med på en promenad och han gick med mig innan han sprang vidare och jag vände hemåt igen. Vid det laget började värkarna göra mer ont så jag gick förbi ICA och köpte lite gotta och tittade igenom BB-väskan en sista gång.

22 juni, 23.00. Värkarna satte igång ordentligt och vi började hålla koll på klockan igen. Värkarna pågick under natten och de tätaste var med ungefär sex minuters mellanrum. Vad jag hade hört så är det dags att ringa Förlossningsmottagningen när det kommer tre per varje tio minuter så vi väntade och väntade...

23 juni 03.00. Klockan tre på natten började det göra väldigt ont. Dessutom kom en värk som kändes annorlunda och det kändes att något började hända. Jag sket i klockan och rekomendationer, istället lysnnade jag på min kropp och sa åt Malte att han skulle ringa. Kvinnan från Förlossningen frågade hur det gick och om jag inte kunde ställa mig i duschen för lindring, men jag klarade inte av att stå igenom en värk. Så vi åkte in och var där kring halv fyra på torsdagsmorgonen. Beredda på att bli hemskickade igen då värkarna fortfarande inte var tätare än ungefär en på tio minuter. Jag fick ta kissprov och dra av mig brallorna för något som skulle undersöka mig. Och jag var öppen ungefär tre till fyra centimeter och tappen var "utplånad", som det heter. Både hon ocj jag blev förvånade. Vi fick stanna och låna ett rum på gyn (om jag inte missminner mig), för att försöka sova lite innan vi fick ett rum på Förlossningen.

07.00. Klockan sju på morgonen skulle de hämta oss. Kring sex gjorde det svinont men jag bestämde mig för att bita ihop tills de kom. När vi blev förflyttade sa jag att det kanske började bli dags för någon form av smärtlindring. Då hade jag öppnat mig kanske sex centimeter om jag inte minns fel. Där låg vi ett tag och det blev så småningom byte av personal och vi fick träffa barnmorskan som skulle bli den första att se min lilla tjej. Klockan nio var jag öppen sju centimeter och jag sa att jag ville ha smärtlindring! Så jag fick lustgas. Blev inte alls hög som damerna på teven verkar bli, det var lite av en besvikelse. Framför allt när jag insåg att det inte heller hjälpte speciellt mycket även om det lindrade de värsta topparna av värkarna. Nu började allvaret och jag öppnade mig i princip en centimeter i timmen från nu, men vattnet verkade inte vilja gå.

11.00. Jag fick en värk som inte var av denna värld, kräktes kaskader och mådde som det luktade ungefär, skit. Jag var otroligt hungrig under hela tiden men fick under morgonen inte i mig mer än en macka, lite godis och någon form av energijuice de gett mig. Härifrån är minnena väldigt suddiga. Vattnet gick någon gång mellan elva och tolv, tror det var strax innan krystvärkarna satte igång. Hon fick även ta hål på en hinna, vilket varit en stor skräck för mig eftersom jag är livrädd för alla typer av instrument som finns på sjukhus. Men det var skönt, det ska gudarna veta. När hon tog hål på hinnan kändes det som ett starkt tryck släppte och det blev varmt och skönt...

11.59. Torsdagen den 23 juni, en minut i tolv satte krystvärkarna igång. Jag ångrade bittert att jag inte tagit ryggbedövning, även om den skulle börja gå ur vid det här laget ändå. Under hela morgonen hade jag varit hur lugn som helst och andats mig igenom smärtan, inte varit oförskämd mot någon och inte bett om mycket. Men nu började jag gorma som en galning. Jag var livrädd för smärtan och skrek att jag inte ville mer. Jag skrek och gormade och barnmorskan sa vid ett tillfälle; men nu får du ta och lugna dig! På rygg, ned med hakan mot brösten och krysta skulle jag göra - lätt för dem att säga. När jag låg där och tittade ned vid mina fötter såg jag två saxar. Jag fick panik, att bli klippt var och är min största mardröm och jag började gorma ännu mer. Då tog sköterskan dem framför näsan på mig och sa; vi ska inte klippa dig, det här är till navelsträngen! - och flinade töntigt samtidigt som jag ville dö. Efter en evighet av småklent krystande ville jag få det överstökat och tog i allt vad jag kunde. Femton minuter över tolv föddes Alma. Det var underbart!

Nu låg Alma på mitt bröst, kissade på min mage och försökte amma. Alma var född! Detaljerna efter det här är förmodligen ganska ointressanta men jag kan i alla fall säga att tiden på BB var underbar, personalen var jättebra och Alma var det finaste jag någonsin sett.

Att föda barn gjorde förbannat ont och var fantastiskt!