Jag failade totalt på mamma-testet idag kan jag ju säga. Det var fruktansvärt. Alma panikskrek i ungefär 45 minuter. Hon tyckte att det gjorde ont eller var obehagligt redan när läkaren kollade hennes leder och höfter. Då blev hon superledsen och det blev tio gånger värre när de stack henne i benen. Jag är så ovan att hon är otröstlig så det var riktigt jobbigt för mig (och henne givetvis). Efteråt var hon så skräckslagen och ledsen att jag ringde Malte och sa att han var tvungen att cykla ner till stan och hjälpa mig. Lyckligtvis hade hans klient avbokat sitt samtal då så att han var tillgänglig och kunde komma. Annars vet jag inte hur jag hade klarat det. Det var riktigt jobbigt att se henne så ledsen och förskräckt, och att hon inte gick att trösta eller lugna. Det var till och med en som frågade om hon "var ett litet kolikbarn". När vi till slut tordes lägga henne i vagnen trots att hon fortfarande var jätteledsen, så räckte det med att jag gungade vagnen lite så somnade hon direkt. Hon var så utmattad och trött stackarn. Men jag tvingade med Malte hem också så att han åt lunch med mig för jag kunde inte slappna av förrän jag såg hennes reaktion när hon vaknade. Och då var hon som vanligt. Lite gnällig bara men som tur är har väl bebisar ingen riktig uppfattning om tiden innan nuet.

Hon har i alla fall en ordentlig röst min lilla tjej... Det är bra så hon kan skrämma bort elakingar senare i livet om hon skulle träffa några. Men jag känner mig en smula misslyckad som inte skötte det bättre än jag gjorde. Om jag är ett så dåligt stöd för henne när hon får lite sprutor, hur kommer jag då kunna hjälpa henne om hon någon gång råkar ut för en riktig kris? Hemska tanke...

Men just nu ligger min fina och underbara dotter i min famn och sover. Och nästa vaccination om två månader får Malte ta hand om...Det är ett som är säkert.