Hejsan!

Nu sover Alma gott, det gick lite bättre ikväll att få henne att sova. Behövde bara ta upp henne för påfyllning en gång och en gång fick jag gå in till henne och "buffa" lite på rumpan så kom hon till ro igen och somnade ordentligt. Skönt! Hoppas bara att hon sover hela natten också.



Isabell lämnade mig precis och Malte är borta än, så jag har en stund helt för mig själv. Då blir det bloggen förstås och lite fixande. Det var jättekul att träffa henne. Magen hade vuxit tyckte jag. Jättefin! Vi åt choklad efter maten, svinigt gott. Har ju som ni kanske märkt, fuskat jättemycket med LCHF-kosten de senaste två veckorna. Och det märks jättemycket på hur magen mår. Det tokiga är att såhär uppblåst och tråkig mage har jag alltid haft (och jag tror att nästan alla har det!), och då tror man liksom att allt är i sin ordning och att det är meningen att magen ska vara pruttig och uppblåst mest hela tiden. Men när vi drog ner kraftigt på kolhydraterna så insåg både jag och Malte att det inte alls behöver vara så! Att meningen egentligen är att magen ska må bra och vara stabil. Vilken den gör när man avstår från pasta, bröd, potatis, ris och socker. Och istället för det lastar vi på extra mycket grönsaker på tallriken och med god och fet sås till. Nu när jag är i en svacka med kosten och börjar få tillbaka min jobbiga mage känner jag att det är viktigt att påminna mig själv om varför jag vill äta LCHF. Men det är riktigt svårt att stå emot, särskilt när man börjar mata sockermonstret. Men jag vill må bra! Jag vill inte vara uppblåst, ha ont i magen eller behöva knäppa upp byxknappen efter maten. Skärpning!

Nåväl, nog om det. Imorgon ska jag till BVC, Alma ska få sin första vaccination då hon fyller tre månader i övermorgon. Tänk, ett halvt halvår - stortjejen! Och ungefär halva min föräldraledighet... Puh. Tydligen är det många som får feber av sprutan så jag ska köpa lite flytande alvedon imorgon också. Gruvar mig massor. Dessutom ska jag gå dit själv, jag som är så känslig för sprutor och sådana saker. Det är knappt att jag klarar av att titta på när barnmorskan mäter henne och sträcker ut hennes ben så hon blir ledsen. Hur ska jag klara av att titta på när de sticker mitt lilla hjärta i benen?! Hade varit skönt om Malte hade kunnat följa så jag kunde stanna utanför och vänta. Men det kan han inte. Så jag försöker se det som mitt första test som mamma - jag ska vara stark för henne så hon känner att jag är trygg och inte rädd. Jag måste kunna trösta henne när hon blir ledsen så därför kan inte jag flippa ur.